Igår var det en lite udda dag. Jag började med att spurta iväg till terapeuten som jag varit hos några gånger tidigare. Väl framme ringde jag upp och sa att nu var jag där. En sömndrucken röst svarade och undrade om jag kunde vänta en kvart. Visst gick det bra, solen sken och jag hade inget att passa efteråt, så jag slog mig ner på trappan och väntade.
Efter en dryg halvtimma dök hen upp. Vi klev in och A började jobba med min rygg och skulderparti. Den här A är väldigt ambitiös och vill göra sitt bästa för att patienten ska bli så bra det bara går. Efter sisådär en och en halv timma konstaterade A att nu fick det räcka för den här gången. Jag sträckte lite på mig, rullade runt på andra sidan för att resa mig -trodde jag. Så långt hann jag aldrig. Ungefär halvvägs kändes det som om högerarmen hade ramlat av. Riktigt så illa var det inte, men den hade hoppat ur led. Jag grimaserade och kved fram att det nog hade blivit något fel. Kroppen hade tagit emot behandlingen mot de spända musklerna lite för bra, och glömde att koppla på spänningen igen när jag skulle vända mig.
Jaha, vad gör vi nu?
A berättade att han hade jobbat en tid på akuten och borde kunna få ordning på oredan i axeln. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Så vi kom överens om att ringa först till F och sen till ambulansen.
Ambulansen kom och satte genast igång att fråga ut mig. Hur gammal var jag? Vilka sjukdomar hade jag? Hade det hänt förut?
Efter utfrågningen sattes det infart och trycktes i smärtstillande. Jag märkte ingen större skillnad. Därför bestämdes att vi skulle ta en tur i deras ambulans och fortsätta på sjukhuset när jag fått mer smärtlindring.
Armen spjälkades med någon slags plastskena som böjdes till så att jag kunde vila armen utan att behöva någon som höll upp den åt mig. Jag fick själv gå nedför trapporna och kliva upp i ambulansen som väntade utanför.
Jag skulle ljuga om jag påstod att det var en komfortabel färd, men jag var nöjd över att kunna se ett slut på resan inom tjugo minuter. Gatorna i Kiev är alla i stort behov av en rejäl avhyvling och minst två lager ny asfalt. Det var med andra ord förbannat skuttiga tjugo minuter. Den stackars skärrade terapeuten satt bredvid och försökte låta bli att brista i gråt. Är du arg på mig, frågade han försiktigt. Nej, varför skulle jag vara det? Det här var ju ingenting någon av oss hade kunnat förutse. Och jag var glad att han var med och hjälpte till.
Väl framme fick jag komma in på ett undersökningsrum efter bara några minuter. Det enda som hindrade dem att sätta igång var att de ville ha klart att jag kunde betala för mig. ”Cash or credit card?” När betalningen var säkrad släpptes jag in i undersökningsrummet. Där satt en manlig läkare som inte rörde sig ur fläcken från sin plats bakom skrivbordet. Tack och lov kunde den här mannen engelska, så jag blev nöjd sv bara vetskapen att han begrep vad jag sa. Och så var det dags för utfrågning igen. Hur gammal var jag? Vilka sjukdomar hade jag? Hade det hänt förut? … så snart alla frågor besvarats och alla mediciner avhandlats så fick jag komma till ett färdiginställt röntgenrum. Det var bara att ställa sig på plats, och sköterskan knäppte av. Så ut igen och tillbaka till undersökningsrummet. Det hade dykt upp ytterligare en manlig läkare som tydligen var den som skulle fixa armen. Röntgensköterskan kom med bilden och läkarna bestämde att det var dags att göra något åt problemet.
Så fick jag kliva iväg igen, fortfarande med armen på ställningen. Nu hamnade jag i ett rum som såg ut som ett operationsrum. En sköterska med munskydd mötte mig i dörren och läkare nummer två hjälpte mig att lägga mig på en brits. Så lindades spjälkningen bort och jag försökte slappna av -helt utan framgång. Läkaren kom fram och öppnade locket till infarten i armen och sa: Innan du räknat till tio har du somnat. Jag hann inte ens börja räkna.
Plötsligt väcktes jag och blev inlindad i en mycket avancerad mitella med kardborreband och remmar hit och dit. -Nu får du gå tillbaka och ta en ny röntgenbild, sen ska du få gå hem. Bilden blev avklarad och jag fick skötselanvisningar för armen. Ingen rörelse på några dagar, och får du ont så får du ta extra medicin. Här är ett recept på smärtstillande. De ska tas intramuskulärt. Har du någon som kan hjälpa dig? Hmm, sa jag och tänkte på hur F reagerar på sprutor, det blir nog bäst om jag gör det själv.