Så häromdagen var det dags för läkarbesök nummer två. Stresstvättning med efterföljande inoljning för att försöka råda bot på den torra hud som E & B skaffat sig. Eller vi skaffat åt dom? Efter det hann vi även med matning. Smart drag tyckte vi eftersom det annars finns en uppenbar risk för tredje världskrig i lägenheten. Ett i efterhand dåligt val visade sig.
Allt gick bra. Ordentlig viktuppgång – 600g vilket är 25% på två veckor. Perfekt greppförmåga i händerna, bajsandet var bra, osv. Då var det bara en sak kvar: Läkarinnan skulle få ögonkontakt med dom. B var det inga problem med. Han var redan halvvaken och hade inga problem med titta runt lite och få kontakt med. Men E… Hon var som i dvala. Inget tycktes kunna få henne att vakna. Det gick att väcka henne med med smärta (nypa henne hårt i stortån vilket visade sig vara standardsättet) varpå illskrik uppstår, men det gills inte. Det skulle vara väckning på ”snällt” sätt.
Efter över en timmes försök från oss alla tre blev doktorn lite fundersam.
– Vi måste få kontakt med Elisa, annars måste vi ta med henne till sjukhuset för att göra en massa kontroller.
Ytterligare en halvtimmes försök och ett par samtal till hennes kollegor kom hon fram till att nästa steg är att ringa efter företagets emergency car, dvs. en ambulans.
– Vem av er skall följa med över natten om Elisa måste åka med till sjukhuset?
– Ja… Ehm… Det får väl bli Felix. Vad behöver vi ha med oss? Barnmat? Kläder? Kan det bli längre än en natt? Var ligger det? Vad är det för undersökningar?
Det började snurra lite i våra huvuden. På tio minuter packade vi ner det vi trodde skulle behövas för både E och F för att vistas på sjukhus över natten.
När väskan var packad stormade två ambulanssjukvårdare in med stora väskor fulla med medicinsk utrustning. Snabbt gick det. Hål i stortån för att mäta blodsocker, klämma på stortån, eller rättare sagt runt hela foten…, för att mäta syresättningen. Det hände en hel massa saker på kort tid.
Och plötsligt händer det – E spärrar upp ögonen som om inget hade hänt.
– Vill ni mig något? Varför är ni så många här? Får jag somna om nu?
Det visade sig att ambulanspersonalen ganska nyligen hade åkt på ett liknande fall där det inte gick att få kontakt med en bebis, inte mindre än tre dagar i rad (!). Inte helt ovanligt att barn hamnar i extremt djup sömn efter matning.
Efter detta följde tio minuters pappersexcercis som resulterade i någon slags rapport med både underskrifter och stämpel. Sen en sista fråga:
– Hur vill ni betala? Med kontanter eller kort?
Bra förmåga att kunna sova djupt 😉
Ja, verkligen! Hennes bror sov sig igenom hela föreställningen på första parkett i soffan. Så det märks att dom är syskon.
Vad bra att de kan sova ordentligt 🙂