Månad: juni 2018

Så äntligen börjar det hända något på pappersfronten igen. Ett 36-sidigt dokument damp ner i epostlådan från toppdomänen dom.se. Inte var dag det händer.

Jag har nämnt det tidigare att E & B har gaddat ihop sig och stämt mig, genom mitt juridiska ombud. Och anledningen är att de vill att jag skall vara deras vårdnadshavare. Eller var det jag som ville det? Det är lite rörigt, men vi tror det skall gå bra.

Nu hoppas vi på att tingsrätten fattar ett snabbt beslut. Och ännu viktigare är att de godtar yrkandet 3.2 att låta domen gälla omedelbart utan att vinna laga kraft. Annars tar det tre veckor innan domen blir gällande och innan dess kan vi inte göra så mycket annat än att vänta. Att få ut ett pass för barnen går inte utan att jag är vårdnadshavre.

Sedan är det bara resten kvar! Mer om det senare.

Så häromdagen var det dags för läkarbesök nummer två. Stresstvättning med efterföljande inoljning för att försöka råda bot på den torra hud som E & B skaffat sig. Eller vi skaffat åt dom? Efter det hann vi även med matning. Smart drag tyckte vi eftersom det annars finns en uppenbar risk för tredje världskrig i lägenheten. Ett i efterhand dåligt val visade sig.

Allt gick bra. Ordentlig viktuppgång – 600g vilket är 25% på två veckor. Perfekt greppförmåga i händerna, bajsandet var bra, osv. Då var det bara en sak kvar: Läkarinnan skulle få ögonkontakt med dom. B var det inga problem med. Han var redan halvvaken och hade inga problem med titta runt lite och få kontakt med. Men E… Hon var som i dvala. Inget tycktes kunna få henne att vakna. Det gick att väcka henne med med smärta (nypa henne hårt i stortån vilket visade sig vara standardsättet) varpå illskrik uppstår, men det gills inte. Det skulle vara väckning på ”snällt” sätt.

Efter över en timmes försök från oss alla tre blev doktorn lite fundersam.

– Vi måste få kontakt med Elisa, annars måste vi ta med henne till sjukhuset för att göra en massa kontroller.

Ytterligare en halvtimmes försök och ett par samtal till hennes kollegor kom hon fram till att nästa steg är att ringa efter företagets emergency car, dvs. en ambulans.

– Vem av er skall följa med över natten om Elisa måste åka med till sjukhuset?

– Ja… Ehm… Det får väl bli Felix. Vad behöver vi ha med oss? Barnmat? Kläder? Kan det bli längre än en natt? Var ligger det? Vad är det för undersökningar?

Det började snurra lite i våra huvuden. På tio minuter packade vi ner det vi trodde skulle behövas för både E och F för att vistas på sjukhus över natten.

När väskan var packad stormade två ambulanssjukvårdare in med stora väskor fulla med medicinsk utrustning. Snabbt gick det. Hål i stortån för att mäta blodsocker, klämma på stortån, eller rättare sagt runt hela foten…, för att mäta syresättningen. Det hände en hel massa saker på kort tid.

Och plötsligt händer det – E spärrar upp ögonen som om inget hade hänt.

– Vill ni mig något? Varför är ni så många här? Får jag somna om nu?

Det visade sig att ambulanspersonalen ganska nyligen hade åkt på ett liknande fall där det inte gick att få kontakt med en bebis, inte mindre än tre dagar i rad (!). Inte helt ovanligt att barn hamnar i extremt djup sömn efter matning.

Efter detta följde tio minuters pappersexcercis som resulterade i någon slags rapport med både underskrifter och stämpel. Sen en sista fråga:

– Hur vill ni betala? Med kontanter eller kort?

Nu är det midsommar, och med den har naturligtvis det svenska vädret letat sig till Kiev. Precis lagom till vår ankomst till parken där skulle träffa L & P med deras C för en sitta-på-filten-och-ha-det-trevligt-stund kom regnet. Stora feta blöta droppar. Vi tog skydd i ”Hyddan”, en restaurang liknande en jättehydda med vasstak. Bra mat med bra personal. Åtta tyskar satt vid bordet bredvid. De fokuserade mer på 15-kronorsölen och vodkan. Snittantalet vid det bordet var sex, resten var antingen ute och rökte eller gjorde plats för mer öl.

Själv kunde jag inte motstå att avsluta måltiden med en Kiev-kaka.

Överreklamerad skapelse enligt mig. En väldigt söt och seg marängbakelse med nöt-touch. Det bästa med kakan var hallonet och de fyra hasselnötterna.

För dig som tycker att rubriken på detta inlägg är fel så kan du ha rätt.

Kiev är en trevlig stad. Långt över mina förväntningar (kanske säger mer om mina förväntningar i och för sig). Men det finns ett par saker jag tycker är lite märkliga.

Småbussar

Det finns en väl utbyggd tunnelbana som i princip är gratis att åka. Vi har inte vågat oss ner dit än. Finns knappt några hissar och rulltrapporna är ganska smala, så vi vet inte om vår dubbelvagn kommer ner i underjorden. Utöver tunnelbanan finns moderna trådbussar och även mindre bussar. Det är dessa mindre bussarna jag funderar över. De är nästan alltid överfulla och är i bedrövligt skick! Vi har inte sett en enda sådan som inte är genomrostig och är lappad & lagad. Så här såg det ut i går kväll då en liten gul buss skulle avgå:

Det tycks som att dessa små bussar fraktar samma mängd passagerare som en vanlig ledad trådbuss som är tre, fyra gånger längre. Kanske dags att byta till en något större bussmodell på dessa linjer?

Trottoarparkering

Det är helt okej att parkera och till viss del köra bil på trottoaren. Utanför vårt hus står det bilar på trottoaren, och ganska ofta måste vi flytta på oss när vi kommer gående för det kommer en trottoarparkerare körande. Så om du får syn på tilläggsskylten leksaksbil-på-podie så vet du att det är helt ok att parkera och köra på trottoaren.

Inplastad mat

Allt som går att plasta in plastas in. Känslan är att det inte plastas in för att det behövs utan för att det går. Här kommer ett praktfullt exempel från BB:

Vi har… Ett glas filmjölk, ett varmt mosat äpple, en ljus brödbulle delad på mitten, två tallrikar med vardera två skivor bröd, två ostskivor, två fruktansvärt äckliga marshmallows, en handfull mariekex och sist men inte minst – ett grönt äpple.

Viss förståelse finns eftersom det serverades på sjukhus/BB. Men ett porslinsfat med ett inplastat äpple? Det godaste på bilden ovan var det som ser äckligast ut – det ugnsbakade äpplet.

Samma tendenser finns i affärerna. Ett knippe bananer är inplastade. Likaså styckevis köpta croissanter. Något som tangerar detta ämne är hur mat förtärs. Vi har hört från trovärdiga källor att det setts barn äta hamburgare med plasthandskar. Det tycks råda en viss bacillskräck.

Det har varit lite sömnigt här ett par dagar. En seg vardag har infunnit sig. Men så plötsligt händer det någonting i rätt riktning.

Direkt efter att E & B föddes inleddes en ganska avancerad pappersexercis som vi är glada för att vi får hjälp med. Allt pappersjobb behövs på grund av detta (förkortad variant):

Problemet är att enligt svensk lag är det kvinnan som fött barnen som är mamman, dvs. surrogatmamman. Vem pappan är råder det juridisk oklarhet om i Sverige. I Ukraina är det jag som är pappa och Johanna är mamma eftersom hon är gift med mig. Annat gå naturligtvis inte! Att någon annan har fött barnen och att hon har 0% genetisk koppling spelar ingen roll…

Detta gjordes kort efter att E & B fötts:
En ansökan har skickats in till tingsrätten i Örebro där E & B stämt mig (ja, det är helt sant. Det är så det går till för att fastställa faderskapet i tingsrätten), komplettering gjorts till Rättsmedicinalverket med topsningsprov av E & B för att fastställa att det faktiskt är jag som är pappa till barnen (jag hade redan tidigare i Sverige varit på sjukhuset och topsat mig för att RMV skall ha något att jämföra med när E & B:s prov kommer in), besök på det lokala ”skattskrivningskontoret” här i Kiev för att få födelsebevis och bevis på att det är vi som är föräldrar. Såhär ståtligt var kontoret:

Det ser väldigt tomt ut på bilden – vågade inte ta en bild på de korta, satta, något barska kvinnorna som jobbade där. Det var som en spring-i-dörr-fars! Det sprang in och ut folk i dessa dörrar hur som helst. Det fanns uppenbarligen möjlighet att gå in i en dörr och ut genom en annan. Att nycklarna hängde i låsen betydde förmodligen att det fanns någon där.

I denna luxuösa lokal blev vi alltså officiellt föräldrar i Ukraina.

Då detta var gjort började översättningsskvarnarna mala. Nästan alla officiella ukrainska dokument skall översättas till engelska och försågs med apostille. Dessa dokument behövs för att tingsrätten skall kunna fastställa faderskap samt ambassaden hjälpa till med att utfärda samordningsnummer, som i sin tur behövs för att kunna ta ut pass för barnen.

Så igår hade det malts klart. Vi fick en drös översatta dokument. Visserligen av extremt tvivelaktig kvalitét rent kopieringsmässigt. Det går knappt se originalet, men det viktigaste finns med – stämplar och ett gäng nya underskrifter. Dessutom har vi fått resultatet från RMV! Sannolikheten att jag är pappa till B är 99,999% och 99,9% till E. Tycker mig klart och tydligt se att B är mer likt mig, så de 0,099 procentenheterna som diffar känns fullt rimliga.

Med allt detta på plats betyder det att tingsrätten har alla underlag de behöver för att stämma mig. Jag kommer lägga mig platt på rygg och inte streta emot. Det är detta vi väntar på nu. Ska bli spännande och se hur ett sådant dokument ser ut.

Vi firade allt detta med tvagning av E & B. De verkade nöjda med det. Inga glädjeyttringar, men uteblivandet av gnäll tolkar vi positivt.