Elisa & Bertil

Det är en fråga jag har funderat på sistone. Helt klart är att den försvinner till göromål som inte tidigare har funnits.

Efter oerhört noggranna och ingående empiriska studier i ämnet har vi kommit fram till följande:De två största friliggande tårtbitarna är icke-bebistid. Förutsättningarna är att en förälder tar hand om två bebisar. Tidsfördelningen ändras också beroende på dagsform av bebis/vuxen. Även vana av göromålen leder till att Allt annat-delen växer. T.ex. går ett blöjbyte bra mycket snabbare nu än för ett par veckor sedan (förutom om en bajsbomb har släppts).

Detta är den tredje rutinkontrollen av läkare som B & E genomgått. Denna gång skulle även hjärtat få sig en undersökning med ultraljud. Eftersom dom är födda för tidigt är hjärtat inte helt färdigutvecklat. Det läcker lite mellan kamrarna om jag förstått det rätt. För att se så detta hål har minskat undersöks det efter ungefär en månad.

Vis av erfarenhet proppade vi inte B & E fulla med mat precis innan undersökningen (det blir så svårt att hålla framförallt E i vaket tillstånd då). Resultatet blev en vaken E som behagade titta på läkaren. Stort framsteg! God viktuppgång och omfångsökning resulterade i byte av mat till barnen. Hittills har dom ätit färdigblandad mjölkersättning som kommer i 70ml-flaskor. Praktiskt och bra, men dyrt. Detta är en leverans vi fått:

Tror vi hittills köpt bortåt 15 flak. Dessa levereras av en kvinna som kommer och parkerar på bakgården, vi får ett WhatsApp-meddelande av en annan kvinna som vi beställt av, F går ner med en bunt sedlar i utbyte mot kartongerna. Vid första leveransen sades det att det skulle stå en vit Cheva på bakgården som vi skulle hämta maten vid, kontant betalning. En började genast fundera på om det var en bra idé att gå ner. Eller om det gick att köpa annat än bara barnmat av kvinnan… Det visade sig vara en vit kombi-Skoda. Och hennes dotter var med. Inte alls som jag föreställt mig det.

Nog om barnmat, tillbaka till läkarbesöket. Första delen av undersökningen var den vanliga väga-mäta-känna-undersökningen.

Vid den andra blev det mer liv i luckan. Det drog ut lite på tiden och det blev snart matdags. Det är inte riktigt så att det är förhandlingsbart att skjuta lite på matningen för att ultraljudsmaskinoperatören(?) skall få göra klart sitt jobb. Nej, E visade med all tydlighet genom hoppande tårar ur ögonen och gallskrik medelst darr på rösten att ultraljudsundersökningen bestämt måste avbrytas för matning. Det var så pass illa att maten gick att ätas kall. Då är det kris.

Hålen i hjärtat var små och alla mått som damen visade oss (vilka vi inte begrep så mycket av) låg inom det normala. Vi fick med oss en rapport vi förstod än mindre av och en handfull ultraljudsbilder. Kanske bra att kunna visa upp för sjukvården i Sverige. Vem vet.

I bilen hem lyxade vi till det och serverade varm mat till E & B 🙂

Vissa saker här i Ukraina är som att komma tillbaka till 50-talet. T.ex. är statliga ambulanser som en taxi med blåljus och stark tuta. Ingen vård i den skåpbilen. J:s färd häromdagen skedde som tur var i en privat sådan.
Det finns massor av arbetstillfällen som inte längre finns i Sverige. Sköta grönsaksvågen i affären är ett sådant (har det funnits i Sverige?). Dessa fungerar som hemma – lägg grönsaken på vågen och tryck på den grönsak du har. Inget konstigt. Men vid vågen står en person som gör detta åt dig. Samma sak med brödet. Där är det dock lite svårare. Varje brödsort tycks ha en åtta-siffrig kod som brödvågsoperatören kan utantill.
En tredje sak som känns riktigt ålderdomligt är sophanteringen. Allt slängs i samma binge. Glasflaskor, aluminiumburkar, bajsblöjor, pappförpackningar, mindre byggavfall, kompost, osv. Vi har sett en batteri-/glödlampeholk på en bakgård. Den såg ut att vara nyuppsatt och ganska oanvänd.

Det som dock är bra är hur ofta kärlen töms – varje natt kommer sopbilen. Men det krävs nog för att hantera den makalösa mängd sopor som produceras.

Igår såg vi att någon hade slängt en fin tavla. Någon tycks ledsnat på porträttet över sin gamle ledare.

Då har jag blivit pappa även i Sverige 🙂 Det tog bara 34 dagar längre än att bli pappa i Ukraina. Skönt nog tyckte även tingsrätten att faderskapet skall gälla utan att först vinna laga kraft. Annars hade det tagit tre veckor till.

Så nu skall det bokas tid på ambassaden för att ansöka om samordningsnummer hos Skatteverket. Sen kan ambassaden utfärda ett tillfälligt pass. Så inom två veckor borde vi få komma hem 🙂

Har inte tid att skriva mer nu – måste förbereda de 14 dokumenten som skall med till ambassaden…

Igår var det en lite udda dag. Jag började med att spurta iväg till terapeuten som jag varit hos några gånger tidigare. Väl framme ringde jag upp och sa att nu var jag där. En sömndrucken röst svarade och undrade om jag kunde vänta en kvart. Visst gick det bra, solen sken och jag hade inget att passa efteråt, så jag slog mig ner på trappan och väntade.

Efter en dryg halvtimma dök hen upp. Vi klev in och A började jobba med min rygg och skulderparti. Den här A är väldigt ambitiös och vill göra sitt bästa för att patienten ska bli så bra det bara går. Efter sisådär en och en halv timma konstaterade A att nu fick det räcka för den här gången. Jag sträckte lite på mig, rullade runt på andra sidan för att resa mig -trodde jag. Så långt hann jag aldrig. Ungefär halvvägs kändes det som om högerarmen hade ramlat av. Riktigt så illa var det inte, men den hade hoppat ur led. Jag grimaserade och kved fram att det nog hade blivit något fel. Kroppen hade tagit emot behandlingen mot de spända musklerna lite för bra, och glömde att koppla på spänningen igen när jag skulle vända mig.

Jaha, vad gör vi nu?

A berättade att han hade jobbat en tid på akuten och borde kunna få ordning på oredan i axeln. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Så vi kom överens om att ringa först till F och sen till ambulansen.

Ambulansen kom och satte genast igång att fråga ut mig. Hur gammal var jag? Vilka sjukdomar hade jag? Hade det hänt förut?

Efter utfrågningen sattes det infart och trycktes i smärtstillande. Jag märkte ingen större skillnad. Därför bestämdes att vi skulle ta en tur i deras ambulans och fortsätta på sjukhuset när jag fått mer smärtlindring.

Armen spjälkades med någon slags plastskena som böjdes till så att jag kunde vila armen utan att behöva någon som höll upp den åt mig. Jag fick själv gå nedför trapporna och kliva upp i ambulansen som väntade utanför.

Jag skulle ljuga om jag påstod att det var en komfortabel färd, men jag var nöjd över att kunna se ett slut på resan inom tjugo minuter. Gatorna i Kiev är alla i stort behov av en rejäl avhyvling och minst två lager ny asfalt. Det var med andra ord förbannat skuttiga tjugo minuter. Den stackars skärrade terapeuten satt bredvid och försökte låta bli att brista i gråt. Är du arg på mig, frågade han försiktigt. Nej, varför skulle jag vara det? Det här var ju ingenting någon av oss hade kunnat förutse. Och jag var glad att han var med och hjälpte till.

Väl framme fick jag komma in på ett undersökningsrum efter bara några minuter. Det enda som hindrade dem att sätta igång var att de ville ha klart att jag kunde betala för mig. ”Cash or credit card?” När betalningen var säkrad släpptes jag in i undersökningsrummet. Där satt en manlig läkare  som inte rörde sig ur fläcken från sin plats bakom skrivbordet. Tack och lov kunde den här mannen engelska, så jag blev nöjd sv bara vetskapen att han begrep vad jag sa. Och så var det dags för utfrågning igen.  Hur gammal var jag? Vilka sjukdomar hade jag? Hade det hänt förut? … så snart alla frågor besvarats och alla mediciner avhandlats så fick jag komma till ett färdiginställt röntgenrum. Det var bara att ställa sig på plats, och sköterskan knäppte av. Så ut igen och tillbaka till undersökningsrummet. Det hade dykt upp ytterligare en manlig läkare som tydligen var den som skulle fixa armen. Röntgensköterskan kom med bilden och läkarna bestämde att det var dags att göra något åt problemet.

Så fick jag kliva iväg igen, fortfarande med armen på ställningen. Nu hamnade jag i ett rum som såg ut som ett operationsrum. En sköterska med munskydd mötte mig i dörren och läkare nummer två hjälpte mig att lägga mig på en brits. Så lindades spjälkningen bort och jag försökte slappna av -helt utan framgång. Läkaren kom fram och öppnade locket till infarten i armen och sa: Innan du räknat till tio har du somnat. Jag hann inte ens börja  räkna.

Plötsligt väcktes jag och blev inlindad i en mycket avancerad mitella med kardborreband och remmar hit och dit. -Nu får du gå tillbaka och ta en ny röntgenbild, sen ska du få gå hem. Bilden blev avklarad och jag fick skötselanvisningar för armen. Ingen rörelse på några dagar, och får du ont så får du ta extra medicin. Här är ett recept på smärtstillande. De ska tas intramuskulärt. Har du någon som kan hjälpa dig? Hmm, sa jag och tänkte på hur F reagerar på sprutor, det blir nog bäst om jag gör det själv.